Talgoxar på kvistarna

Här sitter två talgoxar i höstens rönnbärsträd. Den dominerande färgen och stämningen är - röd. Inte grann utan lite mörk redan av höstens påminnelse om mörkret som kommer. Dyster är den här ändå inte utan vacker tycker jag. Än finns det mat för talgoxarna men lite tunnsått är det på grenarna.

Den här tavlan talar lugnt till tittaren. Det blåser inte. + 3 grader. Men för fåglarna är det här tiden då man frossar av det som ännu finns på grenarna och förbereder sig för vinterns ankomst. Större djur än fåglar måste äta upp sig. En teori om varför nordbor jobbar effektivt och har klarat sig bra är egenskapen att förbereda sig, som sitter i generna och i kulturen. Och någon logik kan man nog hitta i det eftersom människor i norden alltid vetat att på hösten samlar man för vintern. Nuförtiden finns det fantastiska grejer som säkerställer att även om man inte gör något, sköter det sig nog.  Fartygen transporterar nog solrosfrön mot betalning. Och talgoxen får sina frön om de blir matade av hyggliga människor. Men även om det inte skulle ske, klarar talgoxen sig nog eftersom den har det i generna.

Detta var ett verk jag gjorde åt min mormor.

(olja på duk, 30*40cm)

Bevakande öga

Carl von Numers har målat många fåglar, här en av dem som finns på en vägg i Lovisa. Fiskgjuse som avbildats har en majestätisk hållning och en skarp blick som rovfåglar i allmänhet har. Miljön är precis rätt. Högt ovan alla andra i en talltopp sitter förstås fiskgjuse, kanske bredvid sitt bo. Därifrån skådar den ut över sina jaktmarker. I somras märkte vi att det hittas en hel del fiskben på en holme där fiskgjuse har sitt bo. 

Det kanske inte framgår av fotot men pupillen är intressant. Den är ju bara en prick mitt i det gula ögat, men av någon anledning blir effekten mycket hökaktig, nästan farlig. Tallen har skickligt avbildats i dagsljusfärger. Det gröna är ganska brunt och det ljusa innehåller ljusa gråa toner som inte är skarpa. Därför framstår fiskgjuse som mycket klar i bilden och med skuggans hjälp på buken har formen på fågeln, men också dagsljusets riktning, avbildats. 

Jag tycker att det intressanta med havet är att ju närmare horisonten desto mer mörkblå blir havet. Det är ju egentligen tvärtemot vad ögat säger och konsten att måla perspektiv i allmänhet. Ju avlägsnare något är desto gråare eller ljusare färger, men här har det omvända en intressant effekt. Holmarna i yttre havsbandet kommer bättre fram och huvudet blir skarpt. Fiskgjuse har vit hjässa och blir därför lättare att avskilja från bakgrunden då havet är mörkare. Dessutom framträder formen jättebra.

 Som med de flesta fågelmålningar är formen viktig. Calle har lyckats här fantastiskt bra. Hela fågeln sitter som en av de största rovfåglar i Finland skall sitta. En sådan form kan skapas efter idogt tränande och målande av otaliga fåglar.

Blue and Orange

I en övning i färglära och konstruktion av tavelmotiv  bad min lärare att försöka mig på något nytt. Han sa så här: ta modell av de gamla konstnärerna, dra linjerna enligt deras verk och skapa sedan en egen mosaik som du fyller i med färger. Så har jag gjort följande tavla. Originalet är Carravaggios Paulus konvertering som ser ut så här.

Allting i den här tavlan är målat med två färger, orange och blå, förutom halvcirkeln i mitten som är ...naturligtvis gul. Först är huvuddragen gjorda enligt Caravaggios tavla börjande från spiralen med origo i hästens hov till magen, bakbenet, vänsterhand, huvudet, högerhand, hästens huvud och slutligen via hästens rygg till bakändan. Sedan har jag dragit en linje från mannens vänstra ben längs med vaden till den andra mannens huvud ovanför hästen. Jag har helt enkelt dragit ett antal huvudlinjer som ger formen åt hela tavlan helt enligt samma former som finns i Caravaggios tavla. Därefter har jag tagit bort vissa delar av dessa linjer för att det inte skall se helt symmetriskt ut. Caravaggio har i sin tavla gjort samma sak men genom att ändra linjerna till figurer. Jag tog den enkla vägen, he, he.

När man kommit så här långt är det bara att fylla ut med färger. I det här fallet har orange och blå färg valts. De är komplementfärger som fungerar t.ex. bra som ljus skugga kombination i båda riktningarna. Här försökte jag få de klara orangea bitarna att komma närmare tittarna än de övriga som innehåller vit färg. Ups, jag glömde berätta att vit användes också men egentligen är det ingen färg utan som Nalle Puh skulle säga..ett..ett jag vet intevad ... ett ingenting.  De bitarna som är bredvid de orangea är lite grådaskiga som gör att de klara kommer ytterligare närmare tittaren. Ju klarare färg destu närmare tittaren är utgångspunkten.

Hoven, eller mitten av motivet är gul i mosaiken. Klar gul färg hör inte till blå-orange kombinationen och är därmed tänkt att fästa tittarens blick i centrum av tavlan. 

Endel av mosaikbitarna har färgats mörkare i ena ändan och ljusare i den andra. Då blir effekten den att ögat uppfattar biten som ett lutande plan. Svart har inte använts utan bara klarare färger och kanske tyngre mot det blå hållet som här har varit Ultra Marin blå. Fördelen med att använda sparsamt med olika färger i tavlor har varit för mig att de ser mer naturliga ut. Jag tycker att om man blandar för mycket olik färger i tavlan, blir den lätt konstgjord. Och dessutom är det lättare att komma ihåg hur man gjorde färgen om man behöver korrigera lite i efterhand, vilket är mycket sannolikt. Roligast är det att blanda färger enligt behov och blir det inte exakt lika som förra gången, blir det säkert bättre. Efter en timme börjar paletten vara så full med färger att sannolikheten för en eller två riktigt bra färger är 100%. 

Tavlan har alltså gjorts av rött blandat med gult som sedan blandats med blått. Om man nu sedan tröttnar på tavlan eller den här bloggen kan man vända 90 grader på skärmen eller huvudet och få en härlig soluppgång vid havet. Om grannen bredvid dig vid arbetsbordet undrar vad du gjorde, säg att du undersökte konstig konst.

Fregatten

Under en resa till Budapest blev jag inspirerad av en torgförsäljare som ivrigt sålde tavlor. Han hade en som jag blev intresserad av och den har hängt på väggen i många år. Med åren har en idé småningom skapats om att göra en ny tavla av samma motiv med lite mer färger. Jag har alltid tyckt att den är på något vis lite blek av sig och en ansiktslyftning skulle vara på sin plats. Motivet är bra. En närmare studie av målningen, jag tittade första gången på vem som egentligen målat tavlan först efter 10 år på väggen, stod där mycket klart och tydligt W F Mitchell. På nätet hittade jag honom http://en.wikipedia.org/wiki/W._F._Mitchell. Ganska imponerande. Hans tavlor hänger på museet i England och jag har mage att ge min åsikt av hans målning. Men så är det med smak, man kan vara av olika åsikt.

Egentligen tycker jag om motivet och målningen, men jag vill ha fler och djupare färger i den. Den är blek vilket säkert beror på att det är en kopia och att den är troligen är gjord ursprungligen med vattenfärger. Om jag endast skulle plocka fregattens form från den här tavlan och sedan vågor från en anna tavla eller fotografi. Hmmm. Och målningens moln från en tredje tavla? Den där vågen längst nere till vänster ger ett ganska imponerande intryck. På ett fotografi är det svårt att fånga storleken på vågorna. Här har konstnären lyckats och jag tycker att vågen till vänster och den våg som träffar fregatten gör att man upplever det hårda vädret som råder mycket starkt. Men någon storm kan det knappast vara frågan om eftersom skeppet är fullriggat. Ljuset, nästan klart solljus kommer från vänster. Är bakgrunden målad i gråbrunt för att förstärka intrycket av ett tufft väder måntro? Kontrasten ligger i den varma stämning som färgerna ger. De är gula, rött skiftande och grönaktiga. Alla färger är varma tycker jag. De som varit på sjön vet att ljust den här situationen uppstår rätt så ofta. Solen lyser, det är varmt och framför en har man ett oherrans väder att vänta sig. Jag tror att jag skall försöka mig på något liknande i min nästa tavla. Vi får se vad det blir. Blir det bra eller blir det som vanligt? :)

Wedding

En av mina första experiment vad gäller oljemåleri var en bröllopstavla. Motivet var självklart. Bruden och brudgummen i praktklädsel under festlighetens sötma. Tavlan gjordes inte på en ordentlig duk utan på ett av papper tillverkad pannå, vilket gör att skivan böjer sig med tiden. Detta visste inte jag då jag målade den men senare har jag lärt mig fästa uppmärksamhet även vid den här detaljen. Men, det var kanske lika så bra eftersom det som sagt var ett genuint experiment med färger och målarmedium överlag.

Det första jag funderade på var hur man målar blad. Här valde jag en färg direkt ur färgpaletten, grön förstås. Efter en stund märkte jag att det blir ju lite enformigt, så jag tog en annan grön - lite mörkare den här gången. Pch plötsligt märkte jag att jag måste väl måla bakgrunden bakom lite mörkare grön en träden i förgrunden. Allt det här helt i motsats till vad mina lärare berättat åt mig senare. Börja med bakgrunden, använd inte helt grönt ur färgpaletten direkt utan blanda lite rött med och variera. Det blir mycket naturligare på det viset. Dessutom borde tavlan innehålla skuggor men det saknas nästan helt och hållet från tavlan tydligen, vilket i och för sig ger ett ganska spännande intryck och är också en stil, typ Fauvismen eller Symbolismen.

Sedan kom vi till det där med brudklänningen. Hur skulle man måla en vit klänning ? Allt är ju bara vitt överallt. Och på bilden jag använde som motiv var klänningen överexponerad så jag fick lite fantisera för att få dit något mönster. Brudens klänning innehåller ungefär 2 färger för att få lite struktur.

På högra sidan av tavlan blev det problem. Där fanns mycket fler människor, men jag visste inte riktigt hur jag skulle göra dem, så jag målade helt enkelt allting gråbrunt. Så kan man också göra när man tycker att det blir för svårt. Den tekniken ha jag använt otaliga gånger. Det är kanske det bästa med oljefärger att man mitt i allt kan bestämma sig för "Nu räcker det" och så målar man hastigt över med en färg. Nästa gång när man tar fram tavlan börjar man på nytt. Denna tavla blev på hälft, men jag tycker ändå den är ganska fin.

Ut i rymden

En av de spännande oemotståndliga teman som man kan välja som motiv är rymden. I verkligheten är rymden förstås svart. Men på en duk blir svart med vita prickar som stjärnor inget annat än svart duk med vita prickar. Det gäller att få distansen och ljusåren med i bilden. Här har målaren använt djup violett tempera som underlag på vilken en ultramarin blå blandad med karmin röd oljefärg lagts på. Däremellan har de mest avlägnsa stjärnorna målats som man knappt kan föreställa sig om man står en halv meter från tavlan och inbillar sig att där nog är någonting, eller så är det en ljusa smutsfläckar. Sedan har målaren lagt ytterligare ett lager med färg på rymden och ploppat dit stjärnorna med vit färg på nytt. Så här kan man antagligen fortsätta i all oändlighet. Det om rymden.

För att få tavlan lite mer intressant har målaren bestämt att det skall finnas något annat än bara stjärnor. Man kunde ju i och för sig göra stjärnorna färggranna och så, kanske t.o.m. förändra något till det absurda. Men i den här tavlan valdes en gitarr som motiv. Det är inget speciellt med gitarren förutom. Perspektivet har valts så att gitarrens hals pekar bortåt så att djupet förstärks så mycket som möjligt. Andra alternativ för att skapa djup finns naturligtvis, men på det här sättet undvek målaren att behöva peta med detaljer. Ett litet försök till absurd känsla har gjorts i och med stjärnorna som är ligger utanpå gitarren. Hur stor är gitarren egentligen?

 

Skeppet far

Seglingssäsongen börjar närma sig slutet här i Finland men också för det här ståtliga skeppet i slutet av 1700-talet. Ostindiska kompaniets fartyg seglar in mot hamnen i Göteborg. Vinden har redan mojnat och man glider in med blott en klyvare riggad. Vissa matroser fäster sina sista tampar i riggen och tänker på allt det roliga som väntar i hamn. Just dessa stunder måste ha varit höjdpunkter i sjömännens hårda liv. Den där känslan av 5 minuter före det händer är påtaglig i den här tavlan.

Modellen av fartyget är kopierad av en annan tavla vars målare jag saligen glömt namnet på. Det intressanta här är dyningarna som rullar in snett bakifrån. Skvalpet från båten syns som brutna färgklickar i vattnet. Att måla vågor ät egentligen att bara slarvigt men noggrant placera färgklickar på duken. Om man hittar figurer som människan uppfattar som vatten har man lyckats. Oljefärger har den fördelen att man slänger dit en omgång, och blir det inte bra, målar man gladeligen på det förra lagret med nya figurer. Oljemålningar blir bara bättre och djupare av många lager färg, fråga fast Rembrandt. I den här målningen satt jag åtminstone 2 eller 3 gånger olika lager på varandra. Orsaken var den att jag inte var nöjd med resultatet. På himlen kunde jag ha fortsatt med några lager till.

Det besvärliga med båtar är formen. I och för sig gäller det för nästan allt osymmetriskt som t.ex. människor. Båtar är dock oftast symmetriska med avseende på mittlinjen och är därmed lite lättare än människor. Tag lite avstånd till tavlan och håll penseln slött högt på penselns skaft. Tänk på runda former. Om man tänker sig runda vackra kvinnliga former blir båtar rätt naturligt vackra av sig själv.

Sorgsen

Ibland känner man sig som den här kvinnan. Hon har sålt smöret och tappat pengarna. Oturligt nog har hon satt sig med ryggen mot spegeln och en tokig hatt på huvudet. Då fångade jag henne på tavlan :)

Det här ingår i serien av kvinnor på väggen i källaren. Skuggan är det intressanta i tavlan tycker jag. Helt tydligt kommer ljuset från vänstra sidan och bildar en klar skugga av huvudet som syns på den högra axeln. Men samtidigt gör skuggan på stolen i spegelbilden att man börjar fundera om det här kan stämma. Är det ett perspektivfel eller inte ?

Det ser ut som om spegelbilden har en skugga, men det är inte möjligt. Följaktligen måste lampan befinna sig på främre sidan av modellen för att ge en skugga av "baken" eller ryggen på stolen. Men då befinner sig kvinnan i ett perspektiv som är lite för nära spegeln för att kunna vara verkligt. Det här är detaljer som målarna själva märker och inte nödvändigtvis tittarna, men ni har den fördelen att jag berättar gärna mina misstag i tavlan :) Det positiva är att jag kan alltid säga att det här är rätt, för ingen kan säga att det är fel. Kommentera gärna.

Hennes blick är sorgsen, nästan rädd. Den ljusa sidan av ansiktet kunde t.o.m. tolkas som så att hon gråter. I den här tavlan får ansiktets skugga ganska mycket ljus och kontrasten av ljus och skugga är inte markant med dessa färger i ansiktet. Däremot är skuggan på axeln gjord med två helt olika färger som gör att kontrasten blir jättestor. Risken med kontraster är att det plötsligt kan bli en avgrund i tavlan och se ut som om den gått sönder, dvs det blir ett hål. Även kända konstnärer har lyckats med det, men vanligtvis beror det på ljuset i vilket man tittar på tavlan.

Här finns ett annat perspektivproblem också, som är ganska vanligt med personporträtt. Huvudet i spegelbilden sitter lite för högt upp, och för långt fram, vilket beror på att man har en tendens att teckna en hals. Här har jag dessutom huvudet i spegelbilden i minsta laget. Människan har nästan ingen hals i jämförelse med axlarna, men nog i jämförelse med ögonen. Vi tittar vanligtvis människor i ögonen och tycker att halsen är lång. Kolla på alla människor du träffar på. Kolla när barn ritar människor. Målar du en hals skall du vara försiktig att den inte blir en giraffhals.

Det röda ljuset

De flesta kvinnor jag målat har jag blivit tvungen att placera i källaren. Där har hängt ett tiotal men har nu fått flytta till en låda på grund av utrymmesbrist. Där får de klara sig trots att det säkert är tråkigt.

Den här tavlan är speciell på det sättet att kvinnan sitter i ett rött bakgrundsljus, dvs ljuset är en röd stark lampa som har placerats snett bakom henne enbart för att få en studie av rött ljus på en modell. I övrigt känner jag inte ens modellen utan tavlan är produkten av en målarkurs på Helsingfors Arbis med en fenomenal dragare och lärare vid namn Tapio Tuominen. Det enda i tavlan som är ordentligt gjort är det röda skenet och då speciellt på huvudets övre del, dvs håret. Trots att jag tycker att den alizarinröda färgen är huvudsaken i hela målningen, tog just den biten inte mycket tid att måla dit, hela 1 minut. Resten av målningen jobbades det på i flere timmar och ser ändå rätt ofärdig ut. Men när man uppnått ett sånt ljus, är det bara att sluta måla eftersom man säkert förstör mer än lyckas bättra på ljuset. Proffs skulle säkert fortsätta måla eftersom de är säkra på hur man får det där ljuset pånytt, men inte jag. Det är mer ett resultat av slumpen och god lärare, men samtidigt en glad överraskning när det händer. Bakgrunden är ganska mörk grön som dessutom är komplementfärg till röd vilket gör skenet starkare.

Skillnaden mellan hudens skuggafärg och ljusfärg är väldigt stor som syns bl.a. på halsen. Hela tavlan är för övrigt full av ljus och skuggor, nästan lite överdrivet för att öva sig på att måla dem. Detta var som sagt en studie av modell i skarpt ljus. Skarpt rött ljus i verkligheten kunde vara t.ex. trafikljus eller något dylikt. Vad lär vi oss av detta. Placera en ett dunkelt mörkgrönt träd bakom trafikljuset och simsalabim...ljuset lyser rött.

Carpe Diem

Den här tavlan hänger på vår vägg. Den är gjord av Minna Grönstrand som målar bland annat kaniner. Tavlan heter Carpe Diem och jag tycker speciellt mycket om temat i tavlan. Här gungar dessa två , tittar på varandra och njuter av stunden. På öronen ser man att det är fart och de tycks gunga synkroniserat eftersom de är bredvid varandra just i detta ögonblick. Hela tavlan med gungan fäst i en punkt någonstans högt uppe och de omvälvande valven ger ett intryck av overklighet och fantasin flödar, kanske det är kärleken eller förtjusningen mellan dessa två. Någonstans har de plockat blommor och gjort en krans åt varandra. Njuter av tillfället så att säga.

Samtidigt finns där en fara som kaninerna inte märker. Djupt i havet finns ett monster som övertygat ler och är säker på att den har ett byte som inte kan gå förlorat. Vad det är som tittar upp vet man inte. Stort verkar det vara eftersom svansen slingrar sig långt borta till höger. Jätteskickligt har Grönstrand fått spänningen i vattnet att vibrera tycker jag. Bara musiken fattas. Ögonen på monstret är stint riktade mot läckerheterna ovanför.

När jag ser den här tavlan funderar jag på hur det går sedan. Kanske den manliga kaninen viskar "ska vi gå hem till mig" åt den kvinnliga och efter att hon tackat ja, tittar en av dem ned för att hoppa i vattnet. Då märker de den förskräckliga verkligheten men fiffiga som de är klättrar de upp för repen och tar sig i säkerhet. Då slutar det lyckligt. Eller så...just innan hon tänker tacka jag bestämmer sig monstret för att sluka båda två på en gång. De uppfattade aldrig vad som hände.

Tavlan är målad med akrylfärger. Fördelen med akryl är att det torkar snabbt i motsats till olja där man kan få vänta flera dagar mellan varven. Har aldrig målat med akryl. Det borde jag pröva. Kan tänka mig att akryl och olja skiljer sig från varandra i mjukhet lite grann eftersom oljefärger går bra att smälta in i varandra, men jag kan ha fel. Kommentera gärna dina erfarenheter.

I vilket fall som helst stämmer den här tavlan överens med ett bra motto. Gör det du kan göra idag och njut av det, lämna inte det till senare. Det kan vara för sent. Tack för den här fina tavlan Minna.

Grått är vackert

En tavla av Kristina Elo har fastnat på min näthinna. I sig sker det ingen aktivitet i stilleben men ändå är det en otrolig dynamik och dynamit i den här tavlan. Tavlan är intressant av flere orsaker för mig.

Här finns både varmt och kallt. Det varma är de orangebetonade rönnbären med inslag av rött på sina ställen, speciellt på skuggsidan av dem. På många av bären tycks det röda bryta mot brun som ger bären dess runda form eftersom det avspeglar det orangea i bäret bredvid. Vad jag vill säga är att skuggan på bären  är rödbrun som är som samtidigt är en mycket varm i kontrast till den bakgrund som är blågrå. På det sättet har Kristina Elo fått en fantastiskt varm känsla.

Det blåa i tavlans gråa färg på högra sidan ger ett intryck av att vasen är ställd bredvid ett fönster. Den gråblåa färgen skulle inte ge de sinnesförnimmelser ensam. Den blåa färgen är i kontrast till den varma gråa med brunt inslag på vänstra sidan. Därutöver är färgen mörkare på vänstra sidan och ljusare på högra. Det här är nästan som Yin och Yang, varmt inne kallt ute.

De mest skickligt målade av allt är kanske glaset. Oskarpa konturer av det som finns inne i glaset plus en lite gråare ton av de färger som finns bakom vasen, om vasen inte fanns där, gör att jag har en stark känsla av glas. Kanske det t.o.m. känns som om det skulle vara lite imma på glaset. Det gör att man ställer sig frågan hur det kommer sig? Har man kanske nyss satt extra vatten, lite för varmt för den omgivande rumstemperaturen, eller har man öppnat fönstret? I vilket fall som helst har rönnbären inte placerats dit helt nyss eftersom det finns av dem liggande i vattnet. Eller så har de. Om de råkade falla dit när man satt ner busken i vasen? Den biten är kanske ingenjören i mig som genast börjar fundera.

Vasens fot är avbildad mycket skarp i jämförelse med resten av vasen. Det bidrar också mycket skickligt till kontrastens dynamik.  Dessutom bör väl nämnas att speglingen av ljuset både i vasen och fönsterbrädet ger känslan av starkt ljus. Man kan ju t.o.m. se fönstret. Tänk hur roligt man kan ha av ett stilleben. Tack Kristina.

Hösten i Sockenbacka

Jag tog ett fotografi av min fru sittande vid fönstret en regnig dag. Jag vågar berätta att det är min fru trots risken att hon inte känner igen sig själv. Då fotot blev någorlunda tänkte jag att man kan göra en mörk, violett tavla av det hela. Så jag skred till verket och började med att måla hela tavlan, förutom fönstret, med en violett färg i tempera, dvs äggula blandat med vatten och färgpigment. Om man blandar rätt, är det otroligt enkelt att få ett botten, dvs bottenfärg, som fungerar utmärkt tillsammans med oljefärger.

Resten är målat med oljefärger. Eftersom jag blandade temperan en aning slarvigt lossnade det av den violetta färgen i den oljefärg jag lade på i nästa lager. Ibland har man tur och ett misstag kan bli en lyckad kombination (vissa misstag leder till innovationer utan like). Den vita färg jag målade himlen med har sugit åt sig av den violetta bakgrundsfärgen och bildade tillsammans en vacker himmelsfärg. Träden fick en täckande grön färg med inslag av mera gult på sina ställen som gör att speciellt de delar som är nära fönstret kommer mycket närmare betraktaren.

Avsikten med fönstret och den gula färgen av glödlampan är att man skall få en varm känsla. Åtminstone har jag den känslan och den kommer sig av konstrastfärgen till den violetta. Man liksom dras till tanken om att därinne vill jag vara. Det att figuren, min fru, läser en tidning ger en stämning av ro och lugn i tavlan. Mysigt att vara inne.

Kanten av fönstret där ljuset strömmar ut har en ton som är ljusare blå eller violett än de omgivande partierna. För att betona den lysande kraften hos lampan har mitten av fönsterbågen målats med en nästan helvit färg som samtidigt är den ljusaste punkten i hela tavlan. Om det är lyckat eller inte kan man diskutera i evigheter.

Fläcken under trädet är en gåta. Då jag målade tavlan fick jag en aha upplevelse och funderade på om jag borde fullfölja idéen. Ursprungligen var fotot taget då det regnade och jag kände att jag var rätt nöjd. Men när den sista biten av gräset formades märkte jag att om jag målade en måne på himlen i ljusare blå färg, kunde jag skapa en stämning av starkt månsken istället. Det var den där ljusa fläcken som gjorde att mina tankar gick till en reflektion av månen i vatten. Varför i vatten vet jag inte för det är ju gräs, men det är dit mina tankar vanligtvis går. Kanske det kunde vara en pöl av vatten där månen reflekteras. Risken är förstås att det verkligen börjar se ut som vatten och då blir det svårt att motivera tittaren att föreställa sig verkligheten i hela bilden. Den andra risken är att man börjar koncentrera sig på månljuset mer än den varma fönsterbelysningen. Detta som ett exempel på intressanta problemställningar i målarens vardag.

Men, tycker ni att jag skall måla dit en måne eller inte ?

Champagne

Till målares vardag hör någon dryck. Man kan bara inte måla något utan en dryck, vare sig man målar huset eller en tavla. Skillnaden förstås är att husmålarna dricker starkt både före och efter att de målar medan tavelmålarna vanligtvis avnjuter något gott medan de målar. För min del gäller oftast kaffe. Med kaffekopp i vänstra handen och penseln i högsta hugg med högra tar jag an en tavla till, nämligen champagnen.

Motivet är o så härligt. Det kanske känns lite konstgjort med en flaska bredvid blommor med gröna växter i bakgrunden. Jo, flaskan, glaset och kvinnan är dit placerade på begäran av mig och stället är ett växthus. Var annars skulle man hitta frodiga blommor och gröna blad ute i skärgården om inte där skulle råka finnas ett växthus, alldeles vid vattnet. Det är så man får det att blomma ute till havs.

Märk färgvalet under handen som valdes av etiketten. Det var ett experiment precis som nästan alla detaljer på mina tavlor. Endel blir bra och andra som vanligt.

Fören visar vägen

Denna tavla föreställer en för på min svågers före detta träbåt. Jag har inte visat tavlan för många, åtminstone inte medvetet. Den har hängt några år på min vägg i arbetsrummet och tyvärr har ingen ännu frågat vem som målat den trots att jag haft ett tusental besökare. Nåja, den är så vi så inte till salu.

Men grejen som jag ständigt fäster mig vid när jag ser den är mahognyn. Att måla mahogny är bara att få rätt sorts röd färg och därtill strukturen på träet. Strukturen har jag målat dit med en mörk färg i raka sträck längs med träets riktning och därefter målat den röda färgen som en lasur. Mahognyn får mig att känna det varma i båtens däck man gärna lägger sig ner på. Magognyn liksom teak är bra material som däck på båtar och gör det varmt under fötterna.

Men en annan detalj som är spännande i tavlan är metallen i karbinhaken. Vad för färg har metall ? Ingen, kunde man säga men den ytan speglar andra färger. Därför har jag här försökt spegla de andra färgerna i den del av tavlan som består av karbinhake - och vips blir det en metallisk karbinhake. Försök själva så får ni se. För säkerhets skull är färgerna ändå valda så att de är lite gråare än ursprungsfärgerna för att få spegling effektivare. Och sist har jag ännu varit osäker och kantat hela karbinhaken med en svart linje för att göra det klart, för den osäkra tittaren eller den som har för vild fantasi att det är frågan om metall och inte något vatten :)

Mest av allt njuter jag nog av linan som avspeglar sig i däcket. Den liksom drar allting framåt och ger stadga åt det hela. Utan den skulle man antagligen fundera över vad hela skräpet föreställer, vilket man nog lätt ändå gör utan den här långa förklaringen. Kvaliteten på repet är av äkta sjömansslag. Har man sådant tågverk fasthängande i båten är det säkert att båten också hänger där den ska när man kommer tillbaka efter att man lämnat den. Dessutom är linan ordentligt splejsad, vilket inte riktigt syns på bilden men ni måste bara tro mig.

Den gröna knapen som karbinhaken är fast i torde ha böjt sig då det blåst hårt. Knapen är av en model man inte helt genast förknippar med en knape, men den har säkert fungerat i decennier utmärkt. Den förstärker ytterligare repets hållfasthet. Då det blåste gav metallen vika, repet höll.

Hela tavlan drar till höger och återförenas i en punkt långt borta. Hur roligt kan man ha det av en tavla föreställande bara en för på en träbåt ?

En cocktail av konst

Man kunde bota en hel del bekymmer med avslappning genom att inta konstdrinkar. En konstdrink kunde t.ex. bestå av följande.

- målarmedium, 4 cl

- ultra marin blå, 2 klickar

- cadmium röd, 1 klick

- en till två penseldrag med zink vit

Doppa penseln i målarmediet. Bland ihop färgerna ordentligt. Smeta ut med en bred pensel i valfria rörelser, helst någon rörelse som påminner dig om något. I det här fallet är det violett som gäller och kanske en blomma kunde vara det rätta. Personligen föredrar jag ett hav eller en himmel. Låt den högra hjärnhalvan ta övertaget. 

Söker färg

Jag börjar naturligtvis den här bloggen med att konstatera, jag behöver en färg. En sommarstämning är det jag söker. Det vanliga är förstås att jag finner det i blått, speciellt i havsblått, men det kan naturligtvis vara grönt också. Allt grönt i naturen innehåller förutom gult och blått, något rött i sig. Jag målade en gång en tavla med mycket varm grön färg. Den passar då det är mycket solsken. Men kommer dessvärre inte ihåg hur jag blandade den. Antagligen en tesked gult och en halv tesked blått, med ett dopp av färgpenseln i rött. Då blir det så här.

Det violetta är endast där för att markera hur grönt det är. Den gråa ramen gör också det till en mer varm färg.