Skeppet far

Seglingssäsongen börjar närma sig slutet här i Finland men också för det här ståtliga skeppet i slutet av 1700-talet. Ostindiska kompaniets fartyg seglar in mot hamnen i Göteborg. Vinden har redan mojnat och man glider in med blott en klyvare riggad. Vissa matroser fäster sina sista tampar i riggen och tänker på allt det roliga som väntar i hamn. Just dessa stunder måste ha varit höjdpunkter i sjömännens hårda liv. Den där känslan av 5 minuter före det händer är påtaglig i den här tavlan.

Modellen av fartyget är kopierad av en annan tavla vars målare jag saligen glömt namnet på. Det intressanta här är dyningarna som rullar in snett bakifrån. Skvalpet från båten syns som brutna färgklickar i vattnet. Att måla vågor ät egentligen att bara slarvigt men noggrant placera färgklickar på duken. Om man hittar figurer som människan uppfattar som vatten har man lyckats. Oljefärger har den fördelen att man slänger dit en omgång, och blir det inte bra, målar man gladeligen på det förra lagret med nya figurer. Oljemålningar blir bara bättre och djupare av många lager färg, fråga fast Rembrandt. I den här målningen satt jag åtminstone 2 eller 3 gånger olika lager på varandra. Orsaken var den att jag inte var nöjd med resultatet. På himlen kunde jag ha fortsatt med några lager till.

Det besvärliga med båtar är formen. I och för sig gäller det för nästan allt osymmetriskt som t.ex. människor. Båtar är dock oftast symmetriska med avseende på mittlinjen och är därmed lite lättare än människor. Tag lite avstånd till tavlan och håll penseln slött högt på penselns skaft. Tänk på runda former. Om man tänker sig runda vackra kvinnliga former blir båtar rätt naturligt vackra av sig själv.