Sista dosen Renoir

Några uttryck för färdigt arbete: Nu orkar jag inte mer. Se on siinä. Någonstans får man dra strecket. Nu sätter jag punkt.

Jag har filat och filat på den här tavlan och säkert aldrig satt lika mycket tid på någon annan. Det var meningen att det skulle bli en exakt kopia av den äkta Renoir tavlan. På vissa ställen i originalet märker man att Renoir inte varit noga utan lite ditåt dög nog för honom också. Nu är den tillräckligt bra för mig själv och har lärt mig ett och annat.

Bland saker jag lämnade bort finns tummen och ljusstakarna. Den stående damens tumme försökte jag att få naturlig, men den blev antingen för framträdande, glansig, eller fel riktning. Till slut bestämde jag mig att ta bort den. Hon har den naturligt bakom handen istället. Och egentligen tyckte jag att den i Renoirs original var lite underlig och onaturlig. Tummen vilar inte i det läget den var målad i.

Ljustakarna var redan från början lite onödiga men hör förstås till ett piano av största storleken, de pianon som i folkmun kallas för "musta surma" av den anledningen att man dör av tyngden när man flyttar på dem. De hade dessutom ingenting med ljuset i tavlan att göra eftersom Renoir inte satt något ljus i dem. Alltså, lämnade jag bort dem.

Några saker ändrade jag på jämfört med originalet. Den stående damens klänning har jag målat röd också på vänstra sidan av tavlan. Ursprungligen verkar det inte vara röd i Renoirs målning. Jag har undrat över varför, men inte kommit till något fiffigt svar. Bakgrunden har jag med flit låtit vara lite mindre detaljerad, mest på grund av lathet, men också för att inte låta tittarens blick fästa vid de detaljerna.

Hela färgskalan är annorlunda i kopian men det märker man inte ifall man inte tar kopian till Musée d'Orsay i Paris och jämför där helheten. 

Beklagar att fotograferingen inte ger en helt korrekt bild av varken originalet eller kopian. Det blanka ljuset och glittrigheten är en  summa av kamera + blixt och det i sin tur en följd av den mörka årstiden.

Originalet ovan

Kopian

Skuggor

Fångad i en förunderlig värld. Ute till havs där vågorna och molnen stundvis utgör de enda motiven, kan man bli förvånad vilken visuell kraft de har. Molnen svävar över horisonten och bildar vackra formationer, speciellt nu till hösten då solen ligger lågt och skuggorna i själva molnen blir påtagliga. Skuggor är som formen på allting. Mycket av vår föreställning av former bygger på skuggor. Naturligtvis har man 3D seende på grund av våra vitt åtskilda ögon (hur vitt åtskilda är sedan en personlig sak och kan både betraktas som en komplimang eller förnedring beroende på hur man utrycker saken). Hjärnan, dvs du, tolkar det enligt det invanda mönstret och kan utgående från det bedöma avstånd. Om man skulle byta huvud men behålla hjärnan med någon, t.ex. med en person som har ögonen längre från varandra än man själv, skulle man ha oerhörda svårigheter att sätta maten på gaffeln. Men nu blev ämnet lite absurt.

Skuggor är viktiga. Vi är oerhört snabba på att tolka dem. Om en skugga ligger fel på en tavla tolkar betraktaren målningen som absurd eller så tvättar han glasögonen.

Kreativ - så här inför midsommaren

Vad gör en människa kreativ? Det har facinerat mig så till den grad att jag valt mitt yrke därefter. Kreativitet diskuteras mycket i dagens värld. Endel söker ofta efter kreativa människor bland konstnärer vare sig det är frågan om bildkonstnärer eller musiker. Är målandet kreativt ? Om jag skulle beskriva kreativitet i ord skulle det vara något som följer:

- Roligt. Det skapas något nytt och aldrig tidigare skådat om det är roligt. Vem har roligt? Den som skapar. Ok vi säger väl det, men vad kunde vara motsatsen. Motsatsen till att skapa något nytt är kanske att skapa något med rutin. När jag målar går det mesta nuförtiden av rutin. Och ju längre jag kommer i målandets konst, destu mer sällan sker något nytt och icke rutinmässigt. I processen som jag gjort många gånger som t.ex att ställa i ordning tavlan, ta fram färger, blanda dem och bre ut dem på duken, kommer före eller senare ett infall att det skulle vara roligt att den här gången inte bara blanda gult och blått utan istället inkludera litet röd färg bara för att det är roligt. Jag får någotslags tillfredställelse att sätta dit något annorlunda som överraskar mig själv. Vanligtvis blir jag glatt överraskad.

- Beundran eller stolthet av att klara av något omöjligt. En orsak till nya kreativa ideer kan vara längtan efter beundran eller erkännande, för sig själv eller för andra. Det finns någon kraft i det där att utmana sig själv. Är det kanske en dold tävlingsinstinkt?  Det kan också vara motiverande att göra något bättre än en själv eller någon annan som får penseldragen att försöka åstadkomma något som ingen annan åstadkommit. Kanske har vi en drivande kraft i det att vi vill bli uppmärksammade av oss själva och andra.

- Nyfikenhet. Om man någongång sett en färg som man känner värme för kanske man blir nyfiken över hur den skapades. Det är kanske för mig den starkaste kraften i att försöka sig på något okänt eller icke rutinmässigt. Jag försöker nå något som någon annan har skapat eller lyckats med och som biprodukt kan jag hamna in på en förunderlig stig som visar sig vara något nytt. Jag är överraskad själv. Men om jag stannar där har jag skapat något nytt. Det gäller att stanna i rätt ögonblick

Att vara kreativ är mycket frågan om hur man känner sig. Sinnesstämningarna är drivkrafterna bakom kreativitet. Det finns naturligtvis många fler än de nämnda. Endel av orsaken till att man inte kan frambringa effektivt kreativitet med pengar är just det att den underliggande kraften kanske finns hos någon av de ovannämnda och inte i behovet av pengar.

En dos Renoir (4)

Nu får Renoiren vila ett tag och vänta på inomhussäsongen i höst. Våren kommit och jag skall ägna mig åt andra motiv.
Det sista jag gjorde på den här målningen för i vår var fördjupande av färgerna och fler detaljer vid händerna. Som vanligt i målningar är händerna märkligt svåra. Kanske det beror på den fina muskulaturen man har i händerna och de oändligt många positioner som händerna kan ha. Då jag målar händer brukar fingrarna bli fel vad gäller längd och position. För att få dem att formas i någorlunda rätt struktur börjar jag med att föreställa mig skelettet, var skelettets benen börjar och slutar och hur de böjs. Med den mentala övningen får jag händernas leder att böja sig på rätta ställen. Här nedan ser man tydligt två sådana "brutna" linjer vid handlederna. Fortfarande kan man diskutera om handleden befinner sig på rätt ställe eller fel, speciellt den övre handen. Om det ser ut som om den skulle vara på fel ställe måste ju armen vara bruten. I så fall är det den enkla förklaringen eftersom handleders position i förhållande till armens längd sällan avviker markant från människa till människa. Händerna är viktiga för kompositionen. I den här målningen är den nedersta handen den som beskriver pianisten.  Handens position berättar att pianisten är erfaren och kan sin sak. Det är inte en nybörjare. Den andra handen av pianisten visar att hon alldeles nyss vände notblad.
Den andra kvinnans hand är avslappnat hängande vilket tyder på att musiken är bra och avslappnande. Hela kroppen är placerad i en ställning där hon tydligen vill komma nära musiken och njuter. Hon har kommit rätt nära och läser noterna precis som om hon tänker sjunga eller kanske bara känner till låten.

Synbarligen njuter båda två av musiken tillsammans.

En dos Renoir, (3)

Det blev paus i skrivandet men inte i målandet. Tavlan har fått mer färg varje vecka och den börjar allt mer likna något annat än Renoirs verk. Förra veckan kunde jag inte hålla mig mer. Trots att jag blivit varnad för att inte måla ljusfärger ännu, måste jag sätta färg på den främre flickans hår. Samtidigt fick bakgrunden djupare färg då penseln var våt och färgen passade in. På draperiet faller det också ljus.
En intressant detalj. Renoir målade inte av nån anledning den högra delen av kjolen, den till vänster om den främre flickan, röd utan lämnade den utan färg. Varför ? Jag satt dit den röda färgen som jag tycker den borde ha.

En dos Renoir (2)

Igen har jag jobbat på målningen som är min utmaning. Den här gången blev jag klar med bilden nummer 1, dvs grundmålningen.

Nu har jag grundmålningen klar där jag alltså bara målat skuggor. Ju mörkare skugga desto mörkare färg. Själva färgen är ditåt men inte rätt.  Eftersom jag inte eftersträvar exakt kopia av tavlan har jag tagit mig vissa friheter och tänker fortsätta med det. Pianots ända, kanten vid tangenterna som på högra sidan är mot tittaren,  är betydligt högre än på originalet. Det märks inte om man inte speciellt nämner det som här och råkar ha en bild av originalet framför sig (se tidigare blogginlägg). Men att korrigera det tyckte jag var en onödig ansträngning. Det är vanligt att man i det här skedet märker att man gjort fel i kolteckningen som ligger som bas för grundmålningen. Eftersom kolteckningen blev rätt suddig, på grund av mina korrigeringar, drog jag ett varv med fixativ på den, dvs ett lager spraylack. På det sättet lossnar inte kolet men samtidigt går det inte heller att korrigera kolritningen. Men ingen panik, man kan måla på med tjock färg istället. På den högra sidan av tavlan märker man kanske det. Noternas högra kant befann sig alldeles på fel ställe. Man kan ännu här se svagt det svarta strecket över pianot och över böckerna på pianot. Det blir nog tillrättalagt senare får ni se när den tjocka penseln kommer fram.

Efter ett par timmar såg tavlan ut som på bild nummer 2 här nedan.

Fortfarande koncentrerar jag mig bara på skuggor. Ljuset i målningen kommer från vänster och allt som blir i skuggan skall få färg i det här skedet. Ett litet undantag gjorde jag i draperierna bakom flickorna. De får synnerligen starkt ljus på vänstra sidan, men jag får skylla fadäsen på tanklöshet. Man dras så fort in i trans när man målar att jag inte märkte att jag målade på det som skall ha ljus. Vi får försöka rätta till det i efterhand. Nu börjar jag ha ganska mycket på min agenda om detaljer som skall rättas till i efterhand. Det kanske blir en enklare tavla än jag tänkt mig från början i alla fall :)

Jag kom bara halvvägs med andra varvet och fortsätter efter sportlovet. Nu 2 veckor paus från allt.

En dos Renoir

Jag bestämde mig att lära mig lite om målning. Vad vore bättre än att välja en känd konstnärs målning och kopiera lite för eget nöje. Jag valde Auguste Renoirs unga damer vid pianot, gjord 1892. Jag tänkte att det skulle vara en lämplig utmaning. Men se, där hade jag ju fel.

Min lärare undrade om jag inte hade hittat något lättare. Snabbt märkte jag att här är en svår utmaning. Redan vid teckningskedet märktes det att det fanns massor av viktiga streck här och där. Men en av de goda sakerna med målningen, och säkert ett  vanligt fenomen bland riktiga konstnärers tavlor, var att perspektiven är relaterade till varandra. Vad jag menar med det är att t.ex. bakgrundens draperi fungerar nästan som ett rutfält på vilken man kan rita kroppsdelarna. Som exempel kan man ta draperiets andra streck från höger räknat på bilden nedan och följa dess streck nedåt. Det passerar huvudet och senare nuddar vid pekfingret och tummen. Följaktligen borde man få vänstra handen på dess rätta plats i det ledet. Bakgrundstrecket böjer sig för all del litet men men en mjuk s kurva blir det någorlunda rätt. Horizontellt får man handen någorlunda på rätt plats med att jämföra dess position med kvinnans brösthöjd. Hela målningen är gjord på liknande sätt, åtminstone så som jag ser det. Det är bara att fortsätta.

Som ni ser har den stående kvinnans ansikte blivit lite svart. Det beror på att jag tecknat med kol och hamnat radera streck då det blivit fel. Efter ett antal gånger fick hon lite mörka ögon. Inget att fästa sig vid i det här skedet eftersom det går att fixa i efterhand. Men hennes ansikte är ganska ljust i den riktiga målningen så det kan bli att reparera med en ljus färg innan man målar mörkare skuggor på. Nu talar jag naturligtvis om grundmålningen som jag antar att är målad som en svartvit målning. Jag måste i det här skedet avslöja hur jag tänkte måla min version av tavlan. Först målade jag den kolteckning som på bilden. Sedan målar jag skuggor med en mörk färg, ljusa skuggor med tunnare färg, mörkare med tjockare. Sedan ännu ett lager, eller eventuellt flere med tjockare färg och de rätta färgerna enligt originalet. Originalets färger får man som lekman bara gissa sig till eller fråga läraren. Professionella lärare kan berätta vad för färger som använts. Jag har dock tänkt använda bränd sienna med blanding av   rött och ultra marin. Om det behövs blandar jag även gult, men jag tror att den dominerande färgen är bränd sienna. I grundmålningen spelar det inte så stor roll vad för färger man använder. Det som är viktigare är att skuggorna kommer på rätt plats.

Jag skall fortsätta skriva om nästa steg när jag kommit så långt. Jag satt ungefär 2 timmar och tecknade med kol. Fotot ovan är taget ungefär i mitten av den sessionen. Till dags dato har jag använt cirka 3 timmar till grundmålningen och är ungefär halvvägs. Nästa gång jag målar på tavlan tar jag ett foto och berättar hur det går.  Jag är inte särdeles snabb målare och tycker mer om att dras in i flödet än att försöka nå något snabbt.

Lovisa Garnison

Här är en tavla jag målade för kanske 10 år sedan, en av de första landskap jag någonsin målade. Tavlan förställer mitt barndomshem i Lovisa och hänger på väggen i detta hus. Den stränga kylan just nu satt mig att fundera på om jag målat något föreställande snö och vinter.  Trots idogt sökande hittade jag inget annat vintermotiv jag målat. Kanske jag inte tycker om vinter. Vintern har sin stämning naturligtvis. Det bästa med vintern är nog den vår som följer :) Endel följer den här filosofin eller åtminstone motiverar sina beslut med hjälp av den. För att uppleva att man lever skall man genomgå något verkligt tufft, som t.ex. att gå simma i en vak. Då märker man hur varmt det är efteråt. Men nu var det ju inte det jag tänkte på när jag målade tavlan.

I tavlan märker man att jag var speciellt noggrann med formerna. Jag var nästan orolig för att jag inte skulle kunna måla ett hus så att det liknar det huset jag målar. Jag hade egentligen inte målat något landskap tidigare utan bara sysslat med ingenjörsjobb och här passar det säkert bra att förklara sig varför jag började måla. Min fru hade fått oljefärger i julklapp och jag hade upprepade gånger sagt åt henne att "gå nu på kurs". Till slut sa hon åt mig "gå själv" och det gjorde jag. Jag målade faktiskt några stilleben innan den här tavlan, men detta var det första med ett motiv som andra känner igen.

När jag satt färger på duken frågade min lärare om jag hört om färgcirkeln. "Vadå?" Jag fick en halv timmes undervisning i hur färger fungerar och han rekommenderade att här använda gult och kontrastfärgen violett för att få ljus och skugga i vinterlandskap. Dessutom rekommenderade han att använda sig av 3 färger, gult, blått och rött, samt kombinationerna av dessa. Och på den vägen är jag än idag. Jag använder inte många olika färger på samma tavla. Om jag gör det brukar öga säga att det är något fel på den.

Perspektivet är enkelt. En gata med mindre hus och gråare färger längre bort. Ljuset är också enkelt. Solsken från höger. Den gula ytan på huset skall (borde) vara den starkaste. Ju starkare skugga, desto mer violett. Fönstren är en aning för mörka, dvs, nästan svarta. De är på gränsen till att se konstgjorda ut, men bara på gränsen. Snön är blåaktigt grå. Ljusstrimman tvärs över gatan gör att där finns något att fästa blicken på. Eventuellt skulle jag ha kunnat sätta dit en människa eller två för att få mer liv i tavlan, men jag vågade inte då ännu. Garnison är ett lugnt område så kanske det är bäst så här. Jag kanske också idag skulle vara mer modig med ljusfärgerna på snön, men faran är förstås att fokusen flyttas från huset till snön.

Uttalet av området Garnison i Lovisa är omdiskuterat. Endel Lovisabor, och kanske lite med Lovisadialekt, uttalar stadsdelen Garnision. Orsaken till att området namn torde ligga i 1700 talets Lovisa, dåvarande Degerby, där det byggdes några fästningar i närheten av Garnison och soldater bodde på området. Personligen tycker jag att det är en av de vackraste områden som finns, men jag är kanske lite jävig i den saken.

Gör en spinnaker lampskärm

Den här gången har jag tagit mitt favoritintresse, segling med spinnaker, som motiv och därav designa en lampskärm . En spinnaker är en vacker sak med böljande form. Idén föddes då jag hittade en kasserad lampa i ett lastbilsflak för skräp utanför Korjaamo. Tack Korjaamo. Jag går inte vanligtvis omkring och gräver i skräphögar. Men att pasera utan att titta vad som finns i ett lastbilsflak på gatan -  är nästan omöjligt. Kunde inte låta en ensam lampa stå där och frysa. Jag räddade den.

Naturligtvis stod den och skräpade hemma istället och en dag var måttet rågat. Lampan hade ingen skärm.  Jag beslöt att tillverka en och lätt skulle det vara, men inte trivialt. Formen på en spinnaker föreföll mig först lätt, sedan vid närmare eftertanke svår. Innan jag gick till butiken för att införskaffa material försökte jag planera formen utan CAD program, som jag dessvärre inte har. Ganska snabbt kom jag till att man borde ha CAD program, som snyggt skulle rita ut bitar till att klippas och klistras. Detaljplanerande fick vara och slutligen mätte jag höjden och bredden varefter jag beslutsamt klampade in på Hobby Point i Kampen och köpte tillräckligt med material. Det är en fantastisk butik med diverse material för hobbybyggare av t.ex. modellplan.

Jag köpte ståltråd, genomskinlig kartong för lampskärmar, tunt papper i olika färger och två färdiga lampskärmsringar, ena stor andra liten. Därefter började jag böja ståltråden - sen började jag fundera. Jag kom till att jag borde börja med att rita upp vad jag tänkt mig. Ritningen nedan gjorde jag för att förstå hur toppen av spinnakern skall böjas och därmed få någorlunda rätt form.

Först verkade det som om koner (i mitten på bilden) räcker för att få den böjda formen i toppen, men efter att jag prövat mig fram med ett vanligt papper märkte jag att konernas sidor måste vara lite böjda (nere på bilden). Hur mycket ? Ett CAD program skulle säkert lätt räkna ut det. Men det programmet hade jag som sagt inte så det blev att använda saxen och pröva sig fram.

Efter lite böjande och klippande kom jag till följande:

Här prövar jag mig fram. och det syns. Det här ser ut som ett spindelnät. Det röda nätverket är i själva verket bara en plastfilm på den genomskinliga kartongen. Då man avlägsnar plastfilmen uppenbarar sig kontaktlim på vilket det går lätt att klistra på vad som helst. På bilden syns också lampstommen som användes. Sedan är det papprets tur.

 En verklig spinnaker är inte klippt och skuren så här men för att göra det lite enklare har jag tagit genvägar och friheter. En segelmakare för säkert mardrömmar av bilderna. Om spinnakern ute till sjöss ser ut så här kan man sluta sig till att det inte blåser ordentligt. Den säckar. Tyvärr liknar det litet en vintermössa. Därför klippte jag och böjde ståltråd lite till varefter jag limmade kantband i rätta färger.

Storleken på spinnakern är c 50 cm.