Carpe Diem

Den här tavlan hänger på vår vägg. Den är gjord av Minna Grönstrand som målar bland annat kaniner. Tavlan heter Carpe Diem och jag tycker speciellt mycket om temat i tavlan. Här gungar dessa två , tittar på varandra och njuter av stunden. På öronen ser man att det är fart och de tycks gunga synkroniserat eftersom de är bredvid varandra just i detta ögonblick. Hela tavlan med gungan fäst i en punkt någonstans högt uppe och de omvälvande valven ger ett intryck av overklighet och fantasin flödar, kanske det är kärleken eller förtjusningen mellan dessa två. Någonstans har de plockat blommor och gjort en krans åt varandra. Njuter av tillfället så att säga.

Samtidigt finns där en fara som kaninerna inte märker. Djupt i havet finns ett monster som övertygat ler och är säker på att den har ett byte som inte kan gå förlorat. Vad det är som tittar upp vet man inte. Stort verkar det vara eftersom svansen slingrar sig långt borta till höger. Jätteskickligt har Grönstrand fått spänningen i vattnet att vibrera tycker jag. Bara musiken fattas. Ögonen på monstret är stint riktade mot läckerheterna ovanför.

När jag ser den här tavlan funderar jag på hur det går sedan. Kanske den manliga kaninen viskar "ska vi gå hem till mig" åt den kvinnliga och efter att hon tackat ja, tittar en av dem ned för att hoppa i vattnet. Då märker de den förskräckliga verkligheten men fiffiga som de är klättrar de upp för repen och tar sig i säkerhet. Då slutar det lyckligt. Eller så...just innan hon tänker tacka jag bestämmer sig monstret för att sluka båda två på en gång. De uppfattade aldrig vad som hände.

Tavlan är målad med akrylfärger. Fördelen med akryl är att det torkar snabbt i motsats till olja där man kan få vänta flera dagar mellan varven. Har aldrig målat med akryl. Det borde jag pröva. Kan tänka mig att akryl och olja skiljer sig från varandra i mjukhet lite grann eftersom oljefärger går bra att smälta in i varandra, men jag kan ha fel. Kommentera gärna dina erfarenheter.

I vilket fall som helst stämmer den här tavlan överens med ett bra motto. Gör det du kan göra idag och njut av det, lämna inte det till senare. Det kan vara för sent. Tack för den här fina tavlan Minna.

Grått är vackert

En tavla av Kristina Elo har fastnat på min näthinna. I sig sker det ingen aktivitet i stilleben men ändå är det en otrolig dynamik och dynamit i den här tavlan. Tavlan är intressant av flere orsaker för mig.

Här finns både varmt och kallt. Det varma är de orangebetonade rönnbären med inslag av rött på sina ställen, speciellt på skuggsidan av dem. På många av bären tycks det röda bryta mot brun som ger bären dess runda form eftersom det avspeglar det orangea i bäret bredvid. Vad jag vill säga är att skuggan på bären  är rödbrun som är som samtidigt är en mycket varm i kontrast till den bakgrund som är blågrå. På det sättet har Kristina Elo fått en fantastiskt varm känsla.

Det blåa i tavlans gråa färg på högra sidan ger ett intryck av att vasen är ställd bredvid ett fönster. Den gråblåa färgen skulle inte ge de sinnesförnimmelser ensam. Den blåa färgen är i kontrast till den varma gråa med brunt inslag på vänstra sidan. Därutöver är färgen mörkare på vänstra sidan och ljusare på högra. Det här är nästan som Yin och Yang, varmt inne kallt ute.

De mest skickligt målade av allt är kanske glaset. Oskarpa konturer av det som finns inne i glaset plus en lite gråare ton av de färger som finns bakom vasen, om vasen inte fanns där, gör att jag har en stark känsla av glas. Kanske det t.o.m. känns som om det skulle vara lite imma på glaset. Det gör att man ställer sig frågan hur det kommer sig? Har man kanske nyss satt extra vatten, lite för varmt för den omgivande rumstemperaturen, eller har man öppnat fönstret? I vilket fall som helst har rönnbären inte placerats dit helt nyss eftersom det finns av dem liggande i vattnet. Eller så har de. Om de råkade falla dit när man satt ner busken i vasen? Den biten är kanske ingenjören i mig som genast börjar fundera.

Vasens fot är avbildad mycket skarp i jämförelse med resten av vasen. Det bidrar också mycket skickligt till kontrastens dynamik.  Dessutom bör väl nämnas att speglingen av ljuset både i vasen och fönsterbrädet ger känslan av starkt ljus. Man kan ju t.o.m. se fönstret. Tänk hur roligt man kan ha av ett stilleben. Tack Kristina.

Hösten i Sockenbacka

Jag tog ett fotografi av min fru sittande vid fönstret en regnig dag. Jag vågar berätta att det är min fru trots risken att hon inte känner igen sig själv. Då fotot blev någorlunda tänkte jag att man kan göra en mörk, violett tavla av det hela. Så jag skred till verket och började med att måla hela tavlan, förutom fönstret, med en violett färg i tempera, dvs äggula blandat med vatten och färgpigment. Om man blandar rätt, är det otroligt enkelt att få ett botten, dvs bottenfärg, som fungerar utmärkt tillsammans med oljefärger.

Resten är målat med oljefärger. Eftersom jag blandade temperan en aning slarvigt lossnade det av den violetta färgen i den oljefärg jag lade på i nästa lager. Ibland har man tur och ett misstag kan bli en lyckad kombination (vissa misstag leder till innovationer utan like). Den vita färg jag målade himlen med har sugit åt sig av den violetta bakgrundsfärgen och bildade tillsammans en vacker himmelsfärg. Träden fick en täckande grön färg med inslag av mera gult på sina ställen som gör att speciellt de delar som är nära fönstret kommer mycket närmare betraktaren.

Avsikten med fönstret och den gula färgen av glödlampan är att man skall få en varm känsla. Åtminstone har jag den känslan och den kommer sig av konstrastfärgen till den violetta. Man liksom dras till tanken om att därinne vill jag vara. Det att figuren, min fru, läser en tidning ger en stämning av ro och lugn i tavlan. Mysigt att vara inne.

Kanten av fönstret där ljuset strömmar ut har en ton som är ljusare blå eller violett än de omgivande partierna. För att betona den lysande kraften hos lampan har mitten av fönsterbågen målats med en nästan helvit färg som samtidigt är den ljusaste punkten i hela tavlan. Om det är lyckat eller inte kan man diskutera i evigheter.

Fläcken under trädet är en gåta. Då jag målade tavlan fick jag en aha upplevelse och funderade på om jag borde fullfölja idéen. Ursprungligen var fotot taget då det regnade och jag kände att jag var rätt nöjd. Men när den sista biten av gräset formades märkte jag att om jag målade en måne på himlen i ljusare blå färg, kunde jag skapa en stämning av starkt månsken istället. Det var den där ljusa fläcken som gjorde att mina tankar gick till en reflektion av månen i vatten. Varför i vatten vet jag inte för det är ju gräs, men det är dit mina tankar vanligtvis går. Kanske det kunde vara en pöl av vatten där månen reflekteras. Risken är förstås att det verkligen börjar se ut som vatten och då blir det svårt att motivera tittaren att föreställa sig verkligheten i hela bilden. Den andra risken är att man börjar koncentrera sig på månljuset mer än den varma fönsterbelysningen. Detta som ett exempel på intressanta problemställningar i målarens vardag.

Men, tycker ni att jag skall måla dit en måne eller inte ?